En gång ringde Sven-Erik Karlsson från Sunds jaktvårdsförening och ville informera om höstmötet. Han bräkte på värsta dialekten, intresserad reporter antecknade, ställde följdfrågor. När det var dags att knyta ihop kunde inte Jack M hålla sig längre. Han hade grundlurat mig - något som jag fått äta upp många gånger efter det.
Det är ett av mina Jack-minnen.
Ett annat är när vi efter en rejäl efterfest i södra stan skulle ta oss ut på landet. Jag åkte på pakethållaren ner för Stadshusbacken i full gallopp. Cykel laddade vi in i taxins trunk, vid Jomala kyrka steg Jack av och jag fortsatte mot Godby. Morgonen efter satt inte baksmällan i huvudet utan i ändan där jag hade tydliga blåmärkesränder efter pakethållaren.
Jack minns dock de flesta på grund av musiken som håller betydligt längre än pakethållaravtrycken i min bak gjorde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar