Där jag växte upp (på Breidablick) var jag omgiven om slingrande grusvägar. Vägen genom Emkarby skogen gick jag många gånger hem från skolan, till Bamböle simstrand cyklade vi längs grusvägen och till Pålsböle likadant. Lång Kalles backen var hård att knäcka på väg från Svartsmara men Storbacken när jag skulle hem från Pålsböle var etter värre. I dag är båda backarna bortrationaliserade - troligen i trafiksäkerhetens tecken. Lättare att cykla men inte alls lika charmigt. Emkarbyskogen har kvar det mesta av sin charm.
De slingrande grusvägarna börjar bli ett minne blott. På Valborgsmässoaftonen fick jag chans att cruisa på Norra Sundsvägen och det var en härlig känsla. Borde ta det som ett sommarprojekt att cykla längs den vägen. Vackert, fridfullt och unikt.
Ser dessutom fram emot Inga-Britts kommande utställning om åländska grusvägar – den måste bli något alldeles extra. Det insåg jag när jag hörde henne prata grusvägens lov i radion för många månader sedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar